Aftermath

Avverkad sträcka                232 mil
Genomsnittlig dagsetapp     9 mil
Antal åkdagar                     26 st
Frivilliga vilodagar                2 st.
Vila p.g.a mikroorganismer  3st
Bytta rullskidspetsar           0 st
Brutna stavar                      0 st
Förstörda skidskor              2 st
Vurpor                                2 st

Slutet gott, allting gott

I gryningen, dvs 03:45 svensk tid lämnade jag Kilpisjärvi för en löptur ut till Treriksröset. Jag hade förstått att leden dit var lite trixig så jag ville ha god tid på mig för att hinna tillbaka till frukosten. Ångrade först att jag tagit på mig så mycket kläder, men den ångern försvann så fort jag kom upp på det karja blåsiga fjället. Dessutom kom det ett par små skurar, så det var inte helt fel med ett extra underställ. Det var fantastiskt fina vyer där uppe, något som telefonkameran inte kan göra riktigt rättvisa, blir det ett återbesök så får nog storkameran följa med. Fram och tillbaka blev det en sträcka på 25 km och den känns  i benen, så det bör nog bli lite löpning framöver.
Det kändes hursomhelst väldigt skönt att se Treriksröset, och även fast resan varit till stor belåtenhet så ska det bli väldigt skönt att få låta rullskidorna och kroppen vila några dagar. När jag nu far hemåt så känner jag mig faktiskt ganska nöjd. Det var trots allt en liten utmaning jag ställde mig inför när jag for ner till Smygehuk för en dryg månad sen. Jag hade en liten vision om att ta mig till Karesuando, men jag hade väl kanske inte riktigt trott att jag skulle hålla mig såpass skadefri och sjukdomsfri som jag nu ändå gjort. Stundom tvivlade jag även på om jag verkligen skulle orka köra 9-10 mil om dagen, flera dagar i sträck. Men det gick bra, så jag är både glad, nöjd och tacksam. Tack till alla vänner och främlingar som hejat fram mig, hjälpt mig med husrum. Tack alla bilister som hållt avstånd och inte kört på mig. Tack till de övre makterna för att jag fått vara frisk (bortsett från några dagars magsmärtor) och tack för ett mestadels bra väder, samt att jag hållt mig på benen. Tack google för ett bra kartmatrial och tack asfaltsläggare för många fina vägar.
Nu hoppas jag bara på att någon vill sälja sin vasaloppsplats till mig så jag får se om den senaste tidens träning givit något resultat.

En dag i Finland

Det blev en fin sista etapp till Kilpisjärvi (115 km). Fin väg, lite medvind och kroppen kändes i bra form, så det gick undan. I en utförslöpa fick jag syn på en ren 80m längre fram, han stod och betade på andra sidan vägkanten. 50m. -Hoppas han inte får för sig att kliva ut framför mig bara. 40m. -Äh det är ingen fara, renarna brukar kliva av vägen när jag kommer, inte upp på den. 30m. Shit renjäveln kliver ut rakt framför mig. 20m. Renen tittar upp och funderar. 10m. Renen inser liksom jag, att vi snart kommer kollidera. 5 meter renen gör ett hopp upp i luften, vänder sig och börjar springa i min åkriktning. Jag är bara någon meter från renens arsle när han i sista stund bestämmer sig för att lämna vägen. En riktig pulshöjare. Pulshöjare nummer två för dagen kom då jag endast hade en knapp mil kvar till Kilpisjärvi. I början av en utförslöpa fanns en skyllt. Den varnar för brant backe. Vägen mellan Karesuando och Kilpisjärvi är nog en av de rakaste vägar som finns. Men plötsligt uppenbarade sig ett par skarpa svängar i denna branta backe. Asfalten var dålig med gropar, och vägen var lagad så att man lämnat en centimeterhög asfaltskant i mitten av vägbanan, på sina ställen tycktes någon kört pistmaskin för det var fullt av små spår. Det var altså riktigt lurigt att parera. Att fara fram på rullskidor i 50 knyck kan vara en ganska nervkittlande kännsla i sig. På det underlaget var det grymt läskigt, benen skakade, hela kroppen skakade, och visst gjorde vibrationerna från underlaget sitt, men framför allt hade jag ett grymt adrenalin påslag, jag var faktiskt riktigt rädd, jag tänkte, jag kom åtminstone nästan hela vägen fram... Men det gjorde jag ju faktiskt, för jag höll mig på benen, asfalten blev bättre, och det planade ut tillslut. Nu har jag lagt in rullskidorna i fodralet, i morgonbitti ska jag springa en sväng till Norge och passar nog på att ta en tur till Sverige när jag ändå är i farten.

Hyvää iltaa Kaaresuvanto!

Jag klarade det, mitt sekundära mål, Karesuando, Sveriges nordligaste by. Det var en fin färd hit på 106 km från Vittangi. Bortsett från ett gigantiskt svart regnmoln som korsade min väg. Men jag kröp in i en busskur och tog lunchpaus trekvart tills molnen kilat vidare. Blev sedan stoppad av en av skidprofilerna från den svensk-finska byn, fick gott beröm och han lovade dessutom göra mig sällskap en bit upp mot Kilpisjärvi i morgon, det blir min sista rullskid-etapp, sen återstår endast lite löpning ut till treriksröset.

95 km rullskidor + 12km löpning

Rullade tidigt från Gällivare, det blåste en kall motvind även idag och uppför gick det. När jag ringde den tilltänkta campingen i Vittangi möttes jag av beskedet att det var fullt. Försökte i Svappavaara och samma där. Vägarbetet mellan orterna krävde en enormt massa folk och de hade nu lagt beslag på varenda liten sängplats i de båda byarna. Så vad gör man... Vänder sig till gud? Nja inte riktigt, men till hans missionärer i Vittangi församling. En dam svarade på pastorsexpiditionen och efter att ha förklarat mitt dilemma lovade hon att försöka hjälpa mig. Efter en stund ringde telefonen och hon, liksom många före henne avrådde mig från att försöka ta mig till Vittangi på den upprivna vägen. Men jag var fast besluten och fick nummret till en man som jobbar för svenska kyrkan. Jag fick inte tag i honom direkt men rullade vidare på vägen som ju faktiskt gjorts åkbar på sina ställen. Ja de hade nog t.o.m hunnit få dit en mil asfalt, men sen åkte löparskona på. Det dröjde inte länge innan det kom en begravningsbil rullande. Det var mannen från kyrkan, han lovade att jag fick rum hos honom och frågade om jag inte ville åka med till Vittangi... But a man got to do, what a man got do. Eftersom det inte låg något lik i bilen fanns det gott om plats för min packning och rullskidor, så jag stuvade in det och sprang sista milen till Vittangi. Det kändes att de benen knappt gått något den senaste månaden, än mindre sprungit. Men jag kom fram, handlade lite mat och mötte upp den vänliga mannen. Han hade satt igång bastun åt mig så det var bara att duscha, basta och slå sig ned till ett dukat bord. Jag hade nästan börjat ställa in mig på en natt med svier, mygg och köld, så det var lite som att komma till ett mindre paradis, tack snälla människa!

Oväder

Lämnade Jokkmokk strax efter 8 i morse och stakade mig upp till Gällivare (95 km) det gick okej men hade en riktigt kylig motvind hela vägen. Två sista milen fick jag dessutom sällskap av regnet som piskade på rätt ordentligt. Det blev kallt med 8 grader, regn och blåst så jag körde på ordentligt sista milen för att hålla värmen uppe. Vandrarhemmet var det första man såg när man kom in i Gällivare, så jag fick mig snabbt en välbehövlig varmdusch. Sen bar det iväg till Intersport där jag investesterade i ett par löparskor som förhoppningsvis ska ta mig över den upprivna vägen mellan Svappavaara och Vittangi och kanske rent av från Kilpisjärvi till Treriksröset om jag tar mig dit. Nu väntar tvätt, mat och sömn.

Vilodag... nästan

Lämnade Kåbdalis i morse och rullade förbi polcirkeln mot Jokkmokk. En sträcka på 60 km som var väldigt lättkörd. Räknar jag bort våffelpausen och någon, beundra-vy-paus så blev det nog inte mer än tre timmars åkning, för det var endel riktigt fina utförslöper på hitvägen, men anar att jag får betala tillbaka det i morgon....